Nya bekantskaper, men helt olika möten. När människor möts sker interaktion. Någonting händer i mötet, grundligt eller diffust. I de flesta möten flyter allt på. Det som ska sägas blir sagt och så är det över, förhållandevis neutralt.
Men ibland, i mötet med nya människor, skapas negativa känslor. Någonting, ej definierbart, skaver och blockerar. Vid sådana tillfällen blir jag på min vakt. Orden vägs på guldvåg, hjärnan går in i försvarsläge och jag begränsas på mer än ett sätt. Ett vardagligt möte i korthet med ett okontroversiellt innehåll, men ändå blir det påtagligt fel. Ibland sker det motsatta. Nya bekantskaper känns som old time friends, som om jag alltid har känt dem. Samtalet sker avslappnat och bekvämt, vi är på samma nivå. Självklart trivs vi bäst med de personerna, och lycka vore ju om det klickade lika bra med alla.
Som sagt; nya bekantskaper, men helt olika möten. Vad beror det på? Beror det på mig och mitt sätt att bemöta? Eller på den andre? Kanske beror det på det som sker mellan oss två. Några menar att vi doftar oss till människor som vi tycker om, respektive ogillar. Andra menar att blicken styr, vårt utseende, eller till och med näsans form. Jag tänker på vår hund som inte gillade spetsnosar. Hundpolare med platt nos, inga problem. Hundar med spetsig nos- skäll, skäll! Vad det än beror på så är det svårt (för såväl människor som djur!)att kunna välja umgänge i livets olika situationer. Men om valmöjlighet finnes, så välj! Tänk så mycket enklare, så mycket sparad energi, och så lugnt det skulle bli då.
Woff, sa Tico när vi mötte spetsnosar.
Lämna ett svar