Bidra!

Det är få förunnat att leva ett liv helt utan cancer. En helt vanlig dag kan sjukdomen drabba dig eller någon anhörig. Kanske har den dagen redan kommit. För på något sätt kommer kommer sjukmonstret att påverka ditt liv, mer eller mindre. Det kan vi (nästan) vara säkra på. Och det skrämmer mig.

Cancergalan, som visades på tv i måndags, sitter kvar i mig ännu. Ni som såg programmet vet vad jag menar. Så hemskt. Jag orkade nästan inte titta och funderade på att stänga av. Orkar jag bli så ledsen och berörd? tänkte jag. För att i nästa stund säga till mig själv: Varför inte? Ska du blunda för att detta finns? Tror du det försvinner bara för att du stänger av tv:n? Klart det inte gör. Så jag tittade och tårarna rann.

Det har funnits perioder i livet då jag har haft fullt upp att klara mig på min lön. Då valde jag (egentligen ofrivilligt) att inte skänka några pengar. Till någon. När jag ser tillbaka kan jag förlåta mig själv för det. Lika väl kan jag förstå och ha överseende med alla som faktiskt inte förmår att skänka pengar idag. Ibland har man nog med sig själv, inget konstigt med det.

Men alla vi som har möjligheten att avvara en liten summa varje månad, alla vi måste hjälpa till. Alla vi måste skänka en slant. För jag vill inte sitta där en dag och veta att jag aldrig bidrog. Att jag aldrig gav ett öre till forskningen. Det fixar inte jag. Så skippa en pizza, byt ut helgens vin mot vatten eller lappa den gamla tröjan. Gör något! Något som möjliggör att skänka en liten slant till Cancerfonden. Det gör ju ingen skillnad för varken dig eller mig, men det gör en jävla skillnad för alla de (oss!?!) som blir sjuka.

Och varför cancerforskningen ska vara beroende av givmilda företag och privatpersoner är ju i sig helt vansinnigt. Bara jag skriver den meningen blir jag upprörd. Så det tar vi en annan gång.