I takt med att temperaturen sjunker och höstvindarna sveper runt knuten, höjs mysfaktorn. Behovet av tända ljus, täcken och mjuka kuddar är enormt. Det finns ingenting som slår den platsbyggda soffan på altanen. Sömngaranti råder. Med stängda skjutdörrar hålls värmen kvar därinne. Och jag njuter…
Många, många, många ljus går det åt.
I trädgården får man verkligen leta för att finna något vackert just nu. Fortsatt torka gör att allt ser deppigt ut. Skräpigt, slokande och bruna nyanser.
Men så blommar plötsligt Tidlösa. När bladen dör är det blommans tur, och de kallas även Nakna jungfrun. Härligt rosa sträcker de ut sig genom snårigt gräs. Jag fick nyss lära mig att tre lökar av Tidlösa kan planteras under plommonträdets krona, och på så sätt påverka nästa års skörd. Det ska tydligen ge massor av plommon, sägs det. Ett skämt? Inte vet jag, men det ska testas.
Nackdelen med stor kastanj.
Så fina! Min färg.
Lite krattning av grusgång och lasering av plank hanns också med denna helg.
Grus är snyggt!
En strykning till, så är vi nöjda.
Helgens höjdpunkt var vår klassfest. Några klasskamrater tog, efter 40 år (Va? Men! Nää?), initiativet till en träff. All beundran och tack till dem!
1979 var året då vi slutade nian i Älghults skola. En märklig känsla att återse människor efter så lång tid. Samma personer, fast ändå inte. Där fanns ansikten som jag vid första anblicken inte mindes. Rent av pinsamt.
Men så: en blick, ett leende, en min, en röst. Och så drogs vi tillbaka, till de vi en gång var. Glappet på 40 år krympte när alla minnen väcktes till liv. Underbart.
En paus på vägen dit…
…och förväntan inför kvällen.
Flera av dessa godingar var där! (Jag saknas på fotot;)
Här är jag med;)
Men nu är nu. Och tur är väl det!
