Brudpar

Det skiljer fyrtio år mellan bilderna. Jag och min kompis blev förevigade av en släkting som arbetade på en lokaltidning. Bilden publicerades under ”Nygifta” och jag minns att jag var stolt. Jag älskade att klä ut mig, ju mer ryschpysch och blingbling desto bättre. Min moster var frisör och hjälpte mig med påklädningen dagen till ära. När jag ser bilden idag funderar jag på hur pass bekväm  brudgummen var i situationen, man kan ana ett visst avståndstagande i blicken. Fantastiskt att han ställde upp, idag hade kanske en pojke i denna ålder lagt stor vikt vid kompisars reaktioner och inte vågat. Eller var väl bruden en fena på att övertala. Kan va´ så..

Det skiljer inte bara en massa år mellan bilderna, det känns också som olika liv. Tanken på hur längesedan jag var barn är hisnande. Märkligt är också vilka minnen vi bevarar. I samtal med personer i min närhet lägger jag märke till att vi bär på olika minnen. Minnen som är minns-det-som-igår-glasklara för en person kan vara utsuddade, eller undangömda i ett skrymsle för en annan. Trots en gemensam upplevelse. Förmodligen väljer vi vad vi vill minnas och jag tror att händelser vid känslomässigt starka situationer förstärks och därför bevaras. På gott och ont förstås. Goa minnen värnar jag om, men motsatsen får gärna stanna i någon undanskymd vrå. Och bli där!