Beklämd

Lite tungt, för en stund. Det kan vi stå ut med.

Det satt en ung man på en av broarna i Dublin. Lutad mot räcket, med huvudet dolt av en grå huva, iklädd jeans och gympadojjor. Bredvid honom stod en sliten bag, däri låg förmodligen allt han ägde. Jag mötte hans blick. Jag rotade i mina fickor i jakt på en peng, men i kontantlösa kreditkortens tidevarv, fanns där ingen.

Det gör mig ont. Att jag inte kunde ge honom något, och jag bär honom med mig i tankarna. Utan att här diskutera eventuellt förbud mot tiggeri, vill jag se bakom problemet, till människan. Till dem som inte klarar dagen och som måste tigga och be för att överleva. Jag vet att det finns tiggare som ingår i organiserade ligor, men det är inte dem jag skriver om här. Här lyfter jag dem som måste sitta timme efter timme vid våra fötter, med hopp om att vi ska skänka. Kvinnor med bilder på sina barn (ja, jag vet att det kan vara en bluff!!) som drömmer om ett annat liv. Det skulle jag ha gjort. Om jag suttit där. Det kunde varit jag.

”Vi bor alla under samma himmel. Och vi har samma rättigheter”. Så står det i en annons, jag har glömt för vad. Under allas vår himmel borde rättvisa råda. Det gör det inte. Och hur kan vi då hjälpa?

Kanske sitter han där ännu, den unge mannen på bron. Och jag gav honom inte en spänn. Det kunde varit min son.

Så. Nu höjer vi.

Det är klart att vi ska må bra, uppleva, unna oss och njuta av livet. Han på bron får det inte bättre för att jag skaver på en torr brödkant. Det begriper jag. Men när det gnälls över att vinet är för torrt, köerna är för långa och uppkopplingen är för slö, stoppa då. Tvärnita tanken. Svårt, jag vet. Jag är precis likadan. Senast igår svor jag över att maten hann kallna…

Ge ett bidrag, om du kan. Lämna kläder och föremål till hjälporganisationer istället för att slänga. Addera lite mera ödmjukhet och empati i tillvaron, de ädla egenskaperna som gör världen lite bättre. Det tror jag på.