Idag fyller jag år. Igen!  För femtiofemte gången. Det ni! När jag blickar tillbaka känns det som om jag har levt olika liv. Vissa delar tror jag nästan att någon annan har levt, för jag minns knappt. Det är så länge sedan. Men fotografier och berättelser är beviset för att jag faktiskt levt varje sekund av de där 55 åren. Nu har större delen av livet passerat, och det som återstår känns stundtals begränsat. Men när jag tänker tillbaka  på min barndom och på hur ”omöjligt-att-tänka-längesedan” det är, så ter sig framtiden ändå ganska lång.

Och vad betyder uttrycket att ”fylla år” egentligen? Är det att livet fylls med år? Är det firandet av de händelser som vi fyllt året med? En synonym är ordet uppfylla. Det låter fint. Jag bestämmer nu att det är så. Nu ska jag fylla uppfylla mitt år! Hurra för det!

Min käre pappa och jag vid en av mina födelsedagar. Just denna firande vi på Halltorps gästgiveri. Mys!

Jodå, än är det fart på tanten;) Mot 56!

Nya bekantskaper, men helt olika möten. När människor möts sker interaktion. Någonting händer i mötet, grundligt eller diffust. I de flesta möten flyter allt på. Det som ska sägas blir sagt och så är det över, förhållandevis neutralt.

Men ibland, i mötet med nya människor, skapas negativa känslor. Någonting, ej definierbart, skaver och blockerar. Vid sådana tillfällen blir jag  på min vakt. Orden vägs på guldvåg, hjärnan går in i försvarsläge och jag begränsas på mer än ett sätt. Ett vardagligt möte i korthet med ett okontroversiellt innehåll, men ändå blir det påtagligt fel. Ibland sker det motsatta.  Nya bekantskaper känns som old time friends, som om jag alltid har känt dem. Samtalet sker avslappnat och bekvämt, vi är på samma nivå. Självklart trivs vi bäst med de personerna, och lycka vore ju om det klickade lika bra med alla.

Som sagt; nya bekantskaper, men helt olika möten. Vad beror det på? Beror det på mig och mitt sätt att bemöta? Eller på den andre? Kanske beror det på det som sker mellan oss två. Några menar att vi doftar oss till människor som vi tycker om, respektive ogillar. Andra menar att blicken styr, vårt utseende, eller till och med näsans form. Jag tänker på vår hund som inte gillade spetsnosar. Hundpolare med platt nos, inga problem. Hundar med spetsig nos- skäll, skäll! Vad det än beror på så är det svårt (för såväl människor som djur!)att kunna välja umgänge i livets olika situationer. Men om valmöjlighet finnes, så välj! Tänk så mycket enklare, så mycket sparad energi, och så lugnt det skulle bli då.

Woff, sa Tico när vi mötte spetsnosar.