Det är så lätt att beklaga sig över saker i livet, och det som upplevs som stora bekymmer för någon bagatelliseras av andra. För den enskilde är det just då nödvändigt att få ge uttryck för sådana känslor och det är skönt att bli lyssnad på. Alternativet, att stoppa ner känslorna i magen, är oftast sämre. Men ibland kanske vi skulle tänka efter innan vi låter tankar och känslor slå rot i oss. Är det jag känner nu verkligen viktigt? Är det något som jag måste basunera ut? En sommarmorgon fick jag ett sms som fick tiden att stanna. Under de sekunder jag läste uppfattade jag ord som: prover, behandling, besked, vakuum… Just då blev svaren på frågorna jag ställde tidigare: Nej! För det som jag upplevt som beklagansvärt blev till obetydligheter.
Min vän har cancer. Så är det. Och hon är fantastisk. På alla sätt. Och har alltid varit. Full av beundran står jag vid sidan av och ser henne kämpa mot cellförändringarna i kroppen. När vi ses samtalar vi om allt mellan himmel och jord, fnittrar som vi alltid har gjort , går på promenader och givetvis pratar vi om hennes situation. För henne är det viktigt att få ge uttryck för känslorna och att bli lyssnad på. Hon är verkligen berättigad att klaga. Men det gör hon inte. I stället frågar hon hur jag mår och visar stor empati mot oss andra, vi som står bredvid. Så har hon alltid gjort, så länge jag minns.
På skogspromenad i Alstermo
Jag bad naturligtvis om tillåtelse innan jag tog den här bilden där hon finns med. Hon ville också vara med på andra bilder, med hopp om att avdramatisera följderna i sjukdomens spår. Det sägs ibland att mycket av vår identitet sitter i håret och vi tar för givet att frisyren kan väljas efter modets svängningar, om vi så önskar. Och när håret faller av känns det skrämmande och det skapar en påtaglig laddning. Ett hårlöst huvud borde rimligen uppvisas lika okonstlat som ett brutet ben eller en gipsad arm. Skärp oss! om vi tycker annorlunda.
Den här tuffa, svarta scarfen värmer och skyddar huvudet..
..för det blir så kallt utan hår.
Bidrag ges till alla som vill ha peruk och det är bra. Däremot är det svårt att hitta en peruk som stämmer helt överens med den frisyr som nu tillfälligt har fallit av. Denna peruk bör klippas ur i luggen för att den ska kännas rätt för henne. Hoppas hon får hjälp med det.
Nu tror vi på det bästa. Att hon får all den vård och omvårdnad som den professionella läkarvetenskapen kan uppbringa. Hon kämpar vidare, en dag i taget. Vi andra, som är förskonade från allvarliga sjukdomar, fortsätter väl att beklaga oss för såväl regnväder som att fjärrkontrollen ligger för långt ifrån soffan. För det är så de flesta av oss fungerar. Vi tar livet för givet.
