Förra vintern matade vi inte fåglarna. Vi hade läst att man inte skulle mata fåglarna nära huset för det kunde locka till sig möss. Eftersom vi har varit förskonade från mössbesök så fick det lilla fågelhuset flytta ut igen. Vi lägger i solrosfrö och smulat/torkat bröd. I år placerade vi fågelhuset i den stora kastanjen som står utanför matrumsfönstret. Oj, så nöjda vi är! Att vid morgonkaffet sitta och studera fåglarna är verkligen rogivande (tantvarning!? Må så vara. Mysigt är det!) Det gulliga huset, med ett rum och veranda, stod alltid fullmatat med frö och bröd vid vårt hus i Alstermo. Nu är det till glädje för oss och fåglarna i Kvarnstad. Vi får väl se om vi även får små fyrfotade matgäster i vinter…
Det gulliga lilla huset som ska få lite omvårdnad till våren.
Om jag tittar ut mot baksidan ser jag alvarmark och en fin väderkvarn. Jag tycker om det karga och öppna landskapet med stenar och enbuskar. I skymningen ligger det nära till hands att tänka på Johan Theorins berättelse i boken Skumtimmen. Den timme på dygnet när skymningen lägger sig och saker ter sig annorlunda än i dagsljus, och då enbuskarna lätt förvandlas till siluetter av något (någon..) levande.
”Muren var byggd av stora och runda stenar täckta av gråvit lav, och den var lika hög som pojken” (bokens inledning). Här är våra murar. En mur som blev som den blev en gång, när stenar rensandes från den intilliggande åkern. Några stenar har ramlat ner, men den är ändå fin i sin enkelhet. Den mur som omgärdar trädgården byggdes för länge sedan av sten från den gamla ladugårdsgrunden. Varje sten ligger perfekt och ingen sten har rört sig under alla år. Muren är byggd av förre ägaren med noggrannhet och omsorg om den gård han levde på i större delen av sitt liv. Vi tycker väldigt mycket om den muren.
