Dags att bryta med sommaren. Det tar emot, inte tu tal om det. Skördefesten på ön satte punkt för säsongen. Husbilarna  tuffar hemåt, ljusen i stugorna släcks och butiker sätter upp ”Tack för i år”- skyltar. Vemodigt men naturligt. Det är årets gång, så här på en turistö.

Aldrig har sommarens sista blommor varit så färgstarka…

…som när de står i kontrast till höstens palett.

Skördefest vid sjöbodarna i Byxelkrok.

Skördefestare lämnar ön med färjan.

Jag är en analyserande typ. På gott och ont. Det mesta (allt!?) ska brytas ner och detaljer ska vridas och vändas på. Periodvis tar grunnandet över, så till den milda grad att nattsömnen får sig en törn. Inte bra. Utan sömn blir allt skört. Det som till synes är små vardagsbekymmer blir till stora berg. Monstertankar. Ältande. Så är det nu.

Dags att bryta av. Att pausa och ägna mig åt rätt saker. Prioritera. För att inte bryta ihop.

Mys i huset.

Ljus. Alltid.

Lite skördepynt piggar upp;)

Det behöver inta vara sommar för att grilla.

Nu ska jag se till att ljuset och glädjen ska bryta igenom den dimma av oro och trötthet som byggt bo. Det enda jag kan göra är att förhålla mig. Till att dagarna blir kortare, till att årstiderna tickar på och till att kropp och knopp ibland skriker stopp, sluta. Dessutom kan jag vara väldigt mycket snällare mot mig själv.

Kvällar vid havet.

Plupp-byte på brygghusblomman. 

Och så har det varit byte på kylskåpsdörren.

En klok person som står mig nära och som jag tycker väldigt mycket om (faktiskt så nära och så mycket att han är min make;) stöttar, uppmuntrar och ställer frågor. En kan vara: ”Vad är egentligen problemet?”. Och ja, det kan man ju undra… Hittelön för det svaret!

Fasen, vad deppigt det här blev då. Bryt! Jag har shoppat en snygg klänning;). Inte second hand. Det ni!

Färg + material = Mari

Inga tider, inga måsten och inga krav- receptet för en helg med fokus på återhämtning. Forskning, läkare och andra kloka personer (ni har väl lyssnat på Anders Hansens ”Sommarprat”?) menar att stress inte är farligt så länge tid ges för återhämtning. DET tog vi fasta på i helgen. Det går nämligen inte an att springa som skållade råttor och tro att man är tjugofem.. För si det är man inte!

Så: korgen packades med go mat och bra böcker och så for vi mot norr. Som en skänk från ovan dränktes huset i sol och vi låtsades att det fortfarande var sommar. För det var så det kändes. Som sommar!

Snacka om återhämtning! Mammas älsklingsblommor på bordet.

De små ringblommorna har kämpat tappert mot torkan..

Nu får man dra in både det ena och det andra. Och njuta!

Det är inte bara vi som trivs i vårt hus. Varje gång vi kommer har vi haft besök av diverse små varelser. Än så länge inga tvåbenta med ont uppsåt, tack och lov… Rådjur och grävling lämnar tydliga spår i gräsmattan (känns sådär..). En liten katt sover i stolen på verandan (mysigt!). Småfåglar verkar också trivas på verandan och lämnar vita bajsstämplar efter sig. Måånga! Den gamla måsen av trä får agera fågelskrämma och vi får väl se hur den lyckas med uppdraget;)

Förhoppningsvis rör sig vingarna i vinden. För blåsa brukar det ju…

Söndagar serveras det brunch på Källa mat & café. Nästa söndag är säsongens sista. Så passa på! Tänk att det finns ett sånt härligt ställe rakt över vägen. Uteserveringen badade i sol och det var nästan för varmt att sitta där. Ja, ni läste rätt. För varmt! D-vitamin de luxe.

Doften av nybakat.

Havtornssmoothie. Rosa sugrör till mig!

Och så finns det ju de som inte kan sitta still..

En rejäl bunke grå lasyr väntade. Jag vet inte om den skrek , knackade eller på annat sätt pockade på uppmärksamhet, men lasyren ströks på. Många pinnar är det…

Fortsättning följer.

I takt med att temperaturen sjunker och höstvindarna sveper runt knuten, höjs mysfaktorn. Behovet av tända ljus, täcken och mjuka kuddar är enormt. Det finns ingenting som slår den platsbyggda soffan på altanen. Sömngaranti råder. Med stängda skjutdörrar hålls värmen kvar därinne. Och jag njuter…

Många, många, många ljus går det åt.

I trädgården får man verkligen leta för att finna något vackert just nu. Fortsatt torka gör att allt ser deppigt ut. Skräpigt, slokande och bruna nyanser.

Men så blommar plötsligt Tidlösa. När bladen dör är det blommans tur, och de kallas även Nakna jungfrun. Härligt rosa sträcker de ut sig genom snårigt gräs. Jag fick nyss lära mig att tre lökar av Tidlösa kan planteras under plommonträdets krona, och på så sätt påverka nästa års skörd. Det ska tydligen ge massor av plommon, sägs det. Ett skämt? Inte vet jag, men det ska testas.

Nackdelen med stor kastanj.

Så fina! Min färg.

Lite krattning av grusgång och lasering av plank hanns också med denna helg.

Grus är snyggt!

En strykning till, så är vi nöjda.

Helgens höjdpunkt var vår klassfest. Några klasskamrater tog, efter 40 år (Va? Men! Nää?), initiativet till en träff. All beundran och tack till dem!

1979 var året då vi slutade nian i Älghults skola. En märklig känsla att återse människor efter så lång tid. Samma personer, fast ändå inte. Där fanns ansikten som jag vid första anblicken inte mindes. Rent av pinsamt.

Men så: en blick, ett leende, en min, en röst. Och så drogs vi tillbaka, till de vi en gång var. Glappet på 40 år krympte när alla minnen väcktes till liv. Underbart.

En paus på vägen dit…

…och förväntan inför kvällen.

Flera av dessa godingar var där! (Jag saknas på fotot;)

Här är jag med;)

Men nu är nu. Och tur är väl det!

Sista augustidagen är över och värmen håller oss i sitt grepp. Solstolen under parasollet var dagens hållplats och där, bakåtlutad, är det lätt att gilla värmen. Värre är det att jobba…Terminen kunde väl ha börjat bättre, varken jag eller eleverna har orkat lektionstiden ut. Pust. Att kreativiteten har blomstrat är ingen underdrift. Lektioner i skog, i skuggan vid husfasader och på skolgården. Inte vet jag om något har lärts, men vi har minsann arbetat på att lära känna varandra och skapat relationer. Det viktigaste av allt, även i skolans värld. Kanske blir det just de där annorlunda dagarna som ungdomarna bär med sig i framtiden. Då vi fick tid för samtalen, då vi hade tid att lyssna på varandra.

Vardagen är alltså på rull och det känns skönt. Men augusti har även bjudit på fest och vi har firat såväl födelsedag som bröllopsdag. Mor och far siktar nu mot de tyngsta metallerna, diamantåret är redan passerat. Underbart!

Emil (och vi!) bjöds på Elins bästa ”kladdis” med vit choklad.

Vårt hjärtligaste grattis till mor och far!

De här väntar på oss i kylskåpet. I morgon ska de avnjutas! Småländska…

Den här sommaren har jag ätit onormalt(?!) många creme brulee. För närvarande anser jag det vara högst normalt att låta en liten ”brulle” slinka ner om den råkar finnas på menyn. Den allra godaste, mjukaste och krispigaste åts på Arlanda i juli.

Att restaurangen ägdes av självaste Marcus Samuelsson kan ha bidragit..

En bra månad, helt enkelt! Nu tar vi oss an nästa.

Lite tungt, för en stund. Det kan vi stå ut med.

Det satt en ung man på en av broarna i Dublin. Lutad mot räcket, med huvudet dolt av en grå huva, iklädd jeans och gympadojjor. Bredvid honom stod en sliten bag, däri låg förmodligen allt han ägde. Jag mötte hans blick. Jag rotade i mina fickor i jakt på en peng, men i kontantlösa kreditkortens tidevarv, fanns där ingen.

Det gör mig ont. Att jag inte kunde ge honom något, och jag bär honom med mig i tankarna. Utan att här diskutera eventuellt förbud mot tiggeri, vill jag se bakom problemet, till människan. Till dem som inte klarar dagen och som måste tigga och be för att överleva. Jag vet att det finns tiggare som ingår i organiserade ligor, men det är inte dem jag skriver om här. Här lyfter jag dem som måste sitta timme efter timme vid våra fötter, med hopp om att vi ska skänka. Kvinnor med bilder på sina barn (ja, jag vet att det kan vara en bluff!!) som drömmer om ett annat liv. Det skulle jag ha gjort. Om jag suttit där. Det kunde varit jag.

”Vi bor alla under samma himmel. Och vi har samma rättigheter”. Så står det i en annons, jag har glömt för vad. Under allas vår himmel borde rättvisa råda. Det gör det inte. Och hur kan vi då hjälpa?

Kanske sitter han där ännu, den unge mannen på bron. Och jag gav honom inte en spänn. Det kunde varit min son.

Så. Nu höjer vi.

Det är klart att vi ska må bra, uppleva, unna oss och njuta av livet. Han på bron får det inte bättre för att jag skaver på en torr brödkant. Det begriper jag. Men när det gnälls över att vinet är för torrt, köerna är för långa och uppkopplingen är för slö, stoppa då. Tvärnita tanken. Svårt, jag vet. Jag är precis likadan. Senast igår svor jag över att maten hann kallna…

Ge ett bidrag, om du kan. Lämna kläder och föremål till hjälporganisationer istället för att slänga. Addera lite mera ödmjukhet och empati i tillvaron, de ädla egenskaperna som gör världen lite bättre. Det tror jag på.

När möjligheten att resa iväg några dagar kom, så tog vi den. Dublin blev platsen för firandet av vår tionde bröllopsdag. Dublin av alla ställen, kan man tänka… Ja, men varför inte?

Vi hade totalt noll förväntningar på resmålet, det fick bli som det ville. Syftet var att fira oss, och det gjorde vi. På vårt sätt. Helt oplanerade dagar fylldes med timmar på uteserveringar, flanerande med ”Titta där! Oj! Ser du?” och pubrundor.

För den som älskar öl och som vill stampa takten till ”diddelididdeli-musik” är detta paradiset. Älskar jag öl? Nej. Tillhör jag den dansanta skaran av kvinnor? Nix. Men jag drack öl (måttligt vill jag tillägga) och jag stampade takten. För det är så man gör i denna vänliga stad.

För den som tycker om whiskey och är intresserad av hur den framställs, finns destillerier att besöka. Tycker jag om whiskey? Ja-a. Ville jag se hur framställningen gick till? Yes. Den avslutande provsmakningen var heller inte fy skam.

Hej, hej!

Imponerande byggnad och inredning hos Jamesons.

Världens äldsta pub finns i Dublin. Inte visste vi det!

Året var 1198…

Stadens egen öl.

Gamla vackra byggnader kan inte passeras. Vid Trinity college finns ”Books of Kells” och det fantastiska biblioteket. Snacka om att gå in i en annan värld.

Harry Potter-feeling

Tänk alla som trampat här.

Det där regnet som alla varnat oss för, det föll aldrig. Sol, vind och skön temperatur. Man tackar!

Mycket fint att se på en promenad.

Känna doften

Att bara åka iväg så där, utan planer och tider att passa, är ju härligt. Jag önskade nästan lite långtråkighet, lite sirap i klockan, för att förstärka ledighetskänslan. Kalla mig knäpp, men det är gott att bara låta minuter och timmar gå, utan några som helst krav. Det coola är att upplevelser och intryck kommer till en, om man bara är, saktar ner och kopplar på sinnena.

Vi landade på Arlanda vid midnatt (flygskam? Ja, det känner vi. Igen!) och bestämde oss för att köra hem. Bilköer i sommar- Stockholm är inte att leka med. Kaffe, godis och nattradio. Ganska mysigt faktiskt. Och samtalen i gryningen berikar. Det där med att få prata färdigt. Till punkt.

Hemåt genom natten.

Vårt bröllop på landet för tio år sedan.

Och nu: mot tjugo! För vi har bestämt att vi ska fortsätta leva tillsammans. Länge.

Så det så!

Det är perfekt väder för mig just nu, inte helvetesvarmt och inte iskallt. Bara lagom. Vindarna är ljumna, även om de kunde vara något svagare (något måste man ju klaga på!). Solnedgångar kan avnjutas, även med inslag av moln. Jordgubbar, vin, filt och gosiga sockor. Mys som bara den och allt som jag behöver en vanlig kväll, om sommaren.

Fina Alvedsjöbodar

Det gäller att ta tillvara på de här kvällarna. Det gäller att ta sig ut, trots soffans attraktionskraft, trots lite moln.  Det är just de stunderna som man lever på, när hösten kommer. Det är inte svårare än så. Eller?

Jo, det är svårt. Sommarens långledighet ackompanjeras alltid av alla”måste-tankar”, de kommer som ett brev på posten. För jag vill ju så gärna göra allt det där som jag längtat efter, allt det där som bara kan göras nu, på sommaren. Dessa tankar skapar en irriterande liten gnagande stress. Jäkla tankar! Kom inte här och stör och krocka med min semesterkänsla. Bort! Schas!

För det är svårt. Att komma in i ledighetslunken utan att känna alla måsten. Men jag försöker… att inte måste känna att jag måste. Ja, ni fattar!

Sommarfrilla

När jag ser den där bilden påminns jag om en tid då jag gjorde allt för att få rakt hår. Jag testade det mesta, till och med rakpermanent. Herregud! Idag är jag glad för mitt burr, för det är ju jag. Uppenbart är att jag inte tillbringar långa tider framför spegeln. Det är liksom ingen idé.

Och det är ju skönt, framförallt denna tid på året. Upp med allt i en tofs (nåväl det mesta) och sen får det bara vara. Fara runt på huvudet och burra till sig, precis som det vill;)

Inte bara frillan som är avslappnad, som synes…

En kväll i veckan fick jag i alla fall skärpa till mig. Ansa till det yttre för att kunna visa mig bland folk. Johan Glans fyllde Stadsmuseets trädgård och han är ju väldigt rolig. Biljetterna sålde slut på några minuter och vi var några av de lyckliga som lyckades få.

Dotter med Glans;)

Mängder av böcker vill få oss att må bättre och leva ett gott liv. Jag har läst ett antal av dem, i jakten på det ”perfekta livet”. Gick det bra? Sådär.. Men en författare som jag har fastnat för, vars filosofi och livsstil gör mig intresserad, är Maria Borelius. I senaste boken fortsätter hon utforskandet om en antiinflammatorisk livsstil. Hon söker information och ställer frågor om allt ifrån mat, stress och glädje ur ett nytt perspektiv. Att hon dessutom experimenterar med sig själv är spännande, och hon väjer inte för att skriva om alla motgångar på vägen.

Boken heter Bliss och är en akronym för livsstilens alla delar, men det är också ett engelskt uttryck. ”Tillvarons renaste ton” skriver hon och det kan låta lite skumt, även i mina öron. Men det väckte min nyfikenhet! Vad betyder det?

Det som berör mig mest är sista s:et i Bliss,  ”Sök förundran”. Vi vet någorlunda (eller väldigt väl) hur mat, motion, sömn och stress påverkar oss, men vet vi hur viktigt det är att förundras? Det visste inte jag. När förundras jag? Och av vad? När förundras du?

Musiken. Jag älskar att gå på konserter. Så klart söker jag konserter med musik och artister som jag tycker om. Men jag har även besökt konserter med band som jag vanligtvis inte lyssnar på. Och det händer något ändå. Publiken, basgången i marken, ögonblicket. Då förundras jag.

Bon Jovi i veckan som gick.

Förväntan. Hörselproppar i!

Speciella tillfällen. Bröllop, examen och högtider. Tillfällen och stunder som aldrig kommer åter. Det händer bara då, en enda gång. Tiden står stilla. Och jag förundras.

Naturligt vacker brudbukett i helgens fina sommarbröllop.

Maten. Att avnjutas på restaurang, hos familj och vänner eller tillagad av mig själv. Många är de måltider då jag ”Mmm:at”, ”Åhh:at” och gottat mig. Livet! Stunder då jag förundras.

Tonfisk och mozzarella till lunch, i ett sommarvarmt Stockholm.

Naturen. I det stora och i det lilla. Rangordning ej nödvändig. Allt är fint och värt att förundras över.

I kvällsljus

Och så allt det andra.  Allt annat som går att förundras över. Om man bara vill. Och viktigast av allt: alla människor som finns i mitt liv. De som jag ibland tar för givna, men som är värda all förundran. Och alla människor som jag mött. Möten som jag minns, i glädje och sorg. Några har gjort extra avtryck och stannar kvar för alltid. Tillvarons renaste ton.

Och här är boken.

Flera dagar har passerat sedan förra inlägget. Födelsedagsfirande, brandövning och duttande med fröer. Allt kryddat med lite feber. Så är livet!

De allra vackraste blommorna fick lilla mor som har fyllt år. Värdefulla timmar tillsammans, med god mat och härliga samtal. Därtill en stund i solen, med trädgårdspyssel. Det älskar hon! Att få umgås med föräldrarna, det är ”nypa-mig-i-armen-känsla” på det! Banne mig. En stund som jag förseglar väl, och bevarar i min lilla vrå för fina minnen.

Bukett a´la´Mari

En söt hortensia, som vi fick av dotter med sambo, börjar nu skifta färg. Förvånad har jag följt hur den gått från ljusblå till intensivt blå. Nu vet jag att det ska vara så. Vissa (alla?) hortensior gör så. Häftigt!

Kan jag förvänta mig ännu en färgskiftning?

En blomma av det hårdare slaget är vår brygghus-prydnad. Bollen i mitten följer årstiderna. Nu är den ljusblå. Eftersom jag inte räknat ut hur jag ska tillverka en utbytbar boll, så får ett litet garnnystan duga så länge;)

En skön plats i solen (oops, här var bollen röd;)

Ringklocka saknas, och det fanns heller ingen ambition att skaffa en sådan. Men, den lilla ”bankeli-bank-på-dörren-katten” kunde vi ju inte låta bli. Tjugo kronor på loppis. Ja, jag vet att jag tjatar om mina återvinnings-fynd. Men jag kan inte låta bli. Och jag tänker inte låta bli. Heja återbruk!

Knack, knack. Öppna!

Lite tjurigt med bebisarna. Ny jord kanske hjälper…

Jag har också hunnit med en lärorik (och spännande!) dag med brand- och HLR-utbildning. Nu kan jag hålla liv i en människa i väntan på att proffsen anländer. Nu kan jag också använda en hjärtstartare. Det finns hjärtstartare på flera ställen i samhället idag, men de fyller ju knappast någon funktion om vi inte vet hur de används. Nu vet jag. Gör du?

Har ni brandvarnare? Fungerande brandvarnare?! Har ni brandstege om ni sover på övervåningen? Har ni brandsläckare? Om inte, skaffa det. Nu!

Efter en dag med flera påminnelser om hur viktigt allt detta är, tar jag lätt på mig konstapelkepsen och missionerar som värsta experten. Så: saknar du något brandskydd? Fixa det. Gör som jag säger!

Proffs! Jag är så imponerad.

Och så byte på kylskåpsdörren. Igen!?!

Det är få förunnat att leva ett liv helt utan cancer. En helt vanlig dag kan sjukdomen drabba dig eller någon anhörig. Kanske har den dagen redan kommit. För på något sätt kommer kommer sjukmonstret att påverka ditt liv, mer eller mindre. Det kan vi (nästan) vara säkra på. Och det skrämmer mig.

Cancergalan, som visades på tv i måndags, sitter kvar i mig ännu. Ni som såg programmet vet vad jag menar. Så hemskt. Jag orkade nästan inte titta och funderade på att stänga av. Orkar jag bli så ledsen och berörd? tänkte jag. För att i nästa stund säga till mig själv: Varför inte? Ska du blunda för att detta finns? Tror du det försvinner bara för att du stänger av tv:n? Klart det inte gör. Så jag tittade och tårarna rann.

Det har funnits perioder i livet då jag har haft fullt upp att klara mig på min lön. Då valde jag (egentligen ofrivilligt) att inte skänka några pengar. Till någon. När jag ser tillbaka kan jag förlåta mig själv för det. Lika väl kan jag förstå och ha överseende med alla som faktiskt inte förmår att skänka pengar idag. Ibland har man nog med sig själv, inget konstigt med det.

Men alla vi som har möjligheten att avvara en liten summa varje månad, alla vi måste hjälpa till. Alla vi måste skänka en slant. För jag vill inte sitta där en dag och veta att jag aldrig bidrog. Att jag aldrig gav ett öre till forskningen. Det fixar inte jag. Så skippa en pizza, byt ut helgens vin mot vatten eller lappa den gamla tröjan. Gör något! Något som möjliggör att skänka en liten slant till Cancerfonden. Det gör ju ingen skillnad för varken dig eller mig, men det gör en jävla skillnad för alla de (oss!?!) som blir sjuka.

Och varför cancerforskningen ska vara beroende av givmilda företag och privatpersoner är ju i sig helt vansinnigt. Bara jag skriver den meningen blir jag upprörd. Så det tar vi en annan gång.